Hoppa till innehållet

Browning Automatic Rifle

Från Wikipedia
Rifle, Caliber .30, Automatic, Browning, M1918

M1918A2 BAR.
Typ Kulsprutegevär
Lätt kulspruta
Ursprungsplats USA
Tjänstehistoria
I tjänst 1918–tidigt 1970-tal (USA)
Använts av USA, Sverige, Storbritannien (Home Guard), Belgien, Honduras, Polen, Kina, Sovjetunionen, Nazityskland[1]
Krig Första världskriget
Andra världskriget
Andra kinesisk-japanska kriget
Kinesiska inbördeskriget
Koreakriget
Palestinska inbördeskriget
Indokinakriget
Grisbuktsinvasionen
Vietnamkriget
Kambodjanska inbördeskriget
Turkiska invasionen av Cypern
Thai-laotiska gränskriget
Produktionshistoria
Konstruerad 1917
Konstruktör John Moses Browning
Producerad 1917–1950-talet
Tillverkare Colt's Patent Firearms Manufacturing Company
Winchester Repeating Arms Company
Marlin-Rockwell Corporation
New England Small Arms
Royal McBee Typewriter Company
International Business Machines
Carl Gustafs stads gevärsfaktori
Państwowa Fabryka Karabinów
Antal tillverkade 100 000+ (M1918)
Varianter M1918, M1918A1, M1918A2
Specifikationer
Vikt 7,25 kg (M1918)
Cirka 11 kg (M1922)
6,0 kg (Colt Monitor)
8,4 kg (M1918A1)
8,8 kg (M1918A2)
9,0 kg (wz. 1928)
Längd 1 194 mm (M1918, M1922, M1918A1)
1 215 mm (M1918A2)
1 110 mm (wz. 1928)
Piplängd 610 mm (M1918, M1922, M1918A1, M1918A2)
611 mm (wz. 1928)
458 mm (Colt Monitor)

Patron .30-06 Springfield (7,62x63mm)/.303 British (7,7 x 56 mmR)/7,92 × 57 mm Mauser
(M1918, M1922, M1918A1, M1918A2)
7,92 × 57 mm Mauser (wz. 1928)
6,5 × 55 mm (Kg m/21, m/37)
Mekanism Gaslås med tippande slutstycke
Eldhastighet 500–650 skott/min (M1918, M1922, M1918A1)
500 skott/min (Colt Monitor)
300-450 eller 500-650 skott/min (M1918A2)
600 skott/min (wz. 1928)
Utgångshastighet 860 m/s (M1918, M1922, M1918A1, M1918A2)
853 m/s (wz. 1928)
Effektiv räckvidd 90-1 300 m siktesjusteringar (maximal effektiv räckvidd)
Maximal räckvidd Cirka 4 000-4 500 m
Frammatning 20-patroners avtagbara magasin
Riktmedel Bakre: blad; Främre: korn
784 mm siktesradie (M1918, M1922, M1918A1)
782 mm (M1918A2)
742 mm (wz. 1928)

Browning Automatic Rifle (BAR) är ett kulsprutegevär som utvecklades 1917 av John Moses Browning för den amerikanska expeditionsstyrkan i Frankrike under första världskriget. Den var tänkt som en ersättning för expeditionsstyrkans mindre pålitliga Chauchat-kulsprutegevär men kriget hann dock ta slut innan BAR-kulsprutegevären kunde användas i någon större skala. Under andra världskriget och Koreakriget använde amerikanska trupper BAR i stor utsträckning. Olika varianter av BAR har dessutom exporterats och licenstillverkats av ett antal länder.

BAR drogs med vissa nackdelar jämfört med andra liknande vapen som användes från och med andra världskriget och framåt: magasinet höll endast 20 patroner och pipan kunde inte bytas snabbt i fält. Detta ledde till att BAR-skyttar hade svårt att upprätthålla understödjande eld under längre stund då skytten ofta måste byta magasin och pipan riskerade att överhettas.[2]

Det var tänkt att BAR i amerikansk tjänst skulle ersättas av en variant av M14-automatkarbinen (anpassad för automateld med benstöd med flera modifikationer) under 1950-talet men den befanns allt för svår att kontrollera vid automateld. Rollen som de amerikanska skyttegruppernas understödjande automatvapen fylldes istället av M60-kulsprutan.

1921 tillsattes en kommitté i Sverige för att utvärdera erfarenheterna från första världskriget och vad det motiverade för nyanskaffningar av vapen. 403 exemplar av BAR köptes in från USA, och senare licenstillverkades även vapnet vid Carl Gustav Stads Gevärsfaktori med beteckningen kulsprutegevär m/21 (kg m/21). Även om armén hade utforskat andra modeller tidigare, så var det först i och med kg m/21 som kulsprutegevär på allvar anammades i Sverige.[3]

Största skillnaden mellan kg m/21 och amerikanska BAR var kalibern 6,5 mm och en löstagbar pistolkolv. kulsprutegevär m/21 användes i Hemvärnet fram till 1960-talet. År 1937 utformades en ny variant av kg m/21 med snabbt utbytbar pipa och bärhantag på sidan i stället för handskydd kring pipan som fick namnet kg m/37. Vissa vapen hade även uttag för bakre benstöd på kolven.[4] Under andra världskriget gjordes även försök med en bandmatad kg m/37. Kg m/37 användes inom försvarsmakten fram till 1970-talet.

  1. ^ Chris Bishop, red (1998) (på engelska). The Encyclopedia of Weapons of World War II. New York: Barnes & Noble. sid. 239. ISBN 0760710228 
  2. ^ Canfield, Bruce N., U.S.Infantry Weapons of World War II ISBN 0917218671 s. 168
  3. ^ sid 175 (1940) i Teknisk Tidskrift
  4. ^ Kjellander, Bo, red (1990). Hemvärnet 1940-1990: en jubileumsbok. Stockholm: Rikshemvärnsstabens historiekomm. sid. 265-266. Libris 7678621. ISBN 91-7970-925-7 

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]